Enhet i mångfalden – kort om vår tradition

Den vediska filosofin har spridits vida kring, tack vare Herren Chaitanya Mahaprabhu, som även är känd som den gyllene avataren, och Hans rörelse är känd som sankirtana-rörelsen. Denna rörelse lade särskilt stor vikt vid tolerans och respekt för alla dem som främjar det gemensamma sjungandet av Herrens namn. Dessa värderingar främjades av Gosvamierna (en gosvami är en person som kontrolerar sina impulser genom andligt utövande). Deras bidrag till den teistiska världen var icke-sekteristiskt och mycket kärleksfullt. Denna urgamla filosofi bjuder oss att bli eviga tjänare åt sanningen, och detta är meningen med det gemensamma sjungandet, som även är känt som sankirtana. Den bjuder oss att tjäna sanningen, att tillkännage för oss själva att vi är eviga tjänare till den högsta kärleken.

Det finns mycken litteratur skriven om denna rörelses bidrag till mänskligheten. Litteratur om självkännedom och självförverkligande. Likaså finns det många geuina andliga traditioner. I detta fall refererar jag till den vediska traditionen, vilken som mänsklighetens första, förvandlas till kunskapens och den andliga insiktens navelsträng. Denna undervisning har blivit given som ett stort historisk och traditionellt legat, grundat på mänskliga principer och acceptans genom kärlek och samarbete.

Begreppet "andlig familj" är i vediska termer väldigt omfattande. Det grundläggande är att vi är andesjälar, att vi alla är Guds barn och därför bröder och systrar till samme far. Detta kan tyckas enkelt att ta till sig i teorin, men vi känner väl alla [infogat ord] till att det i praktiken är principen om många skillnader och konflikter som råder. I den vediska filosofin främjar man syskonskap framför olika trosinriktningar, man främjar enhet framför skillnader, samarbete framför frihet. Detta är principer som försäkrar människan en fullständig utveckling, trots hennes personliga fel och begränsningar.